Jaa.. jag la upp denna bild igår också... Men nu är det så att jag har stannat inne idag å vilat och inte gjort mig i ordning! Hade gärna velat dra till körskolan tidigare idag, dragit å solat efter det och sedan hem till Niklas å myst framför TVn med hans familj. Istället har man legat i sängen, tråkat sönder, kollat på 2 filmer och pluggat sönder teori. Oh God lord om jag inte klarar teorin på onsdag.... Hatar alla siffror, datum och alla uträkningar för all skit om det ena och det andra... 

 

Jaja, nu ska jag komma till det som jag verkligen skulle ha sagt i detta inlägg är att jag är ensam hemma, not the first time. Har klarat det innan fint fint, men konstigt nog så vågar mamma inte riktigt lita på det och ringer mig minst 1 gång/dag och kollar läget, mina mostrar ringer och kollar läget, min ena brorsa hör också av sig då och då. HALLÅ?! Jag vet att jag alltid setts som den lilla flickan, då menar jag verkligen alltid. Ses som den lilla söta oskyldiga Olivia, men jag är mer än det... Förstår ändå att det blivit så eftersom jag är sladdbarn (det menas att det är en stor ålderskillnad emellan syskon, i mitt fall är mina bröder 40+), umgås mycket med äldre personer (inte såå himla mycket äldre men ändå, ett år är ändå något). En grej kan ju också vara att en gång när jag var ensam hemma (när jag var 13 år och hade världens sämsta kompisar och gjorde så att jag mådde skit) slutade äta, hade ingen matkänsla, men om de oroar sig för det fortfarande så vet jag inte vad jag ska göra. När jag är med andra så äter jag när de äter, när jag är ensam så försöker jag äta vid bestämd tid eftersom att jag väldigt få gånger känner av hunger....

Jag är 19 år, planerar att flytta hemifrån så fort jag kan och mamma klarar av det, har rest till min så kallade pappa i Norge sedan jag var 7 år (la av vid 16 års ålder), åkt buss framm och tillbaka Göteborg och Årjäng (Värmland). Ge mig en chans, jag kan vara ensam hemma. 

 

Blev mycket nu att läsa för er men behövde skriva av mig lite.

Kram Olivia